På väg hem från Whistler (eller en helt vanlig dag i den amerikanska tullen)

Vi hade en underbar helg i Whistler. Det snöade första dagen och sedan sken solen den andra. Vi åkte skidor, lekte i snön och åt god mat. De verkar vara nästan förberedda för OS i Whistler. I Vancouver och vid gränsen till USA är det däremot mer tveksamt om man kommer vara klara för att ta emot stora folkmängder.

Första delen av resan hem gick bra. Tills vi kom till Vancouver. Där var motorvägen slut och för att komma till södra Vancouver måste man åka genom downtown. Det gick långsamt och då var det ändå söndag eftermiddag. Hur det ser ut på fredagar vill jag inte tänka på (när vi åkte upp till Whistler åkte vi en annan väg). Efter att ha irrat runt i Vancouver ett tag kom vi till en ny motorväg och åkte till gränsen. Nästan framme stod det en skylt att det var 90 minuters väntetid, men bara 50 vid lastbilsöverfarten (där personbilar också är tillåtna). Vi tog såkart lastbilsöverfarten. Där var två köer, båda såg ut att gå lika fort (läs långsamt). Efter ett tag visade det sig att vår kö gick ungefär fem gånger så långsamt som den andra... vi bytte och upptäckte att den kön delades upp i fem mindre köer till fem olika passkontrollanter längre fram, medan den kön vi stått i först gick till en passkontrollant. Nåja, när vi väl bytt fil så gick det fort att komma fram för att visa passen.

Normalt får man några standardfrågor av passkontrollanten (eller immigration officer som det heter här). De brukar vara: Vad har du gjort i Kanada, hur länge var du där, vad har du köpt och för hur mycket, var i USA bor du, är alla barnen era osv osv. Följande utspelade sig när vi lämnade fram våra pass:

Passkontrollanten: Vad har ni gjort i Kanada?

Maken: Åkt skidor

Passkontrollanten: Det är otroligt vad många sorts nationaliteter det bor i USA. Man känner sig inte hemma i sitt eget land längre.

Maken: Hrm (ler lite osäkert).

Passkontrollanten: Det är bara latinos, indier och kineser överallt.

Maken: Jaaaaaa..... inte så många svenskar kanske. De flesta kom ju för hundra år sedan.....(ler fortfarande osäkert).

Passkontrollanten ler pyttelite och ger tillbaka passen: Ok, ni kan åka.

Han tittar in på barnen i baksätet och vinkar iväg oss.

Jag och maken är tysta i flera minuter innan vi tittar på varandra och undrar vad som hände egentligen....

Vårskidåkning

En av de bästa sakerna med att bo här att att skidåkningen finns både nära och att den är bra. Jag åkte skidor i vår närmaste anläggning i lördags. Solen sken, snön var fantastisk och det var inte en människa där. Det tar 40 minuter att köra dit. Nu till helgen ska vi åka till Whistler i Kanada och prova deras backar. Det som är bra med Whistler är att de har barnpassning så minsting får leka i snön med andra barn medan övriga familjen åker skidor. Vi har aldrig varit där innan så rapport kommer i början av nästa vecka. Men här kan man läsa om Whistler.

Vinterkräksjuka

När vi bodde i Sverige så fanns det något som hette vinterkräksjuka som gick runt på dagis, skolor och arbetsplatser. Det var värre än vanlig magsjuka och alla pratade om det med fasa i rösten. Jag drabbades själv när jag var gravid i åttonde månaden med äldste sonen och det var inte roligt alls. Jag trodde det var en sjukdom som förekom överallt, men här existerar den inte. Visst blir folk magsjuka och visst går det epedemier på skolorna, men det är fortfarande helt vanlig magsjuka. Visst är det konstigt att det är så olika? Och visst verkar det som om jag har alldeles för mycket tid att fundera över oväsentligheter?

Vårlov

Nästa vecka har minsting vårlov från förskolan (där han går två förmiddagar i veckan). De äldre barnen har vårlov veckan efter... Nu går de i olika skoldistrikt, men skolorna ligger 15 minuters bilväg från varandra. Hur idiotiskt är det inte då att ha lov olika veckor??? Detta innebär att minsting missar två veckor från förskolan eftersom vi ska åka bort den veckan som de äldre barnen är lediga. Inte för att det spelar så stor roll, men det är lite irriterande.

S:t Patricks day

På tisdag den 17:e mars är det S:t Patricks day. Då firar alla irländare (och alla andra som vill fira) helgonet S:t Patrick. När jag var i New Orleans förra helgen firades dagen redan med en liten parad (den stora paraden är i morgon). Idag firades det på makens jobb. Vi fick gröna margaritas barnen fick grön lemonad. De hade satt upp en särskild avdelning för barnen där de kunde spela rockband så vi vuxna kunde prata ifred. Det är en årlig tradition på makens jobb och det är lika trevligt varje år. Jag tycker om att man tar alla tillfällen i akt när det gäller att fira. Sedan att man inte har någon som helst koppling till Irland är mindre viktigt.

Ingen avrättning fredagen den 13:e

“Holly pleaded for her life but no one came. She died a horrible death. Please don’t let Cal Brown live after doing this terrible crime. It would be letting Holly, her family and friend and 12 jurors down if you do. Please let Holly rest in peace and let everyone else have some closure. I know we cannot erase it out of our memories but knowing that justice has been done and that he can never do this to another person will help ease our minds”

Detta är ett utdrag av det brev som i veckan skickades till rätten av den mördades Hollys familj och vänner. Man hoppades att detta skulle övertyga rätten att verkställa dödsdomen. Så blev det inte, för man röstade 2 för avrättning och 2 för livstids fängelse. Det blir ingen avrättning som planerat och nu är det upp till guvenören att bestäma om han ska få spruta eller fängelse. Vilket kul job hon har!

Han har dessutom vunnit en andra seger. Det innebär att han är med och stämmer staten i frågan om avrättning med giftspruta är osedvanligt plågsamt. Sådant tar tid så nu sitter han säkert i cellen över sommaren.

Oavsett vad man tycker om dödstraff så är det en ovanligt lång, dyr och plågsam process för alla inblandade. De ända som tjänar på det hela är nyhetskanaler och konservativa politiker. Allt i USA går att göra till in show.

Överklagan

Den dödsdömde Cal Brown har lämnat in en sista överklagan innan domen värkställs på fredag. I staten Washington har döddömda en mängd olika möjligeter att överklaga vilket ofta tar många år. En kreativ och framgångsrik överklagan drevs 1994 av Mitchell Rupe som dömts till döden för flera mord. Lagom till avrättningen såg han till att väga mer än 425 pounds eller 192 kg, vilket var max på fängelsevågen. Han skulle hängas men eftersom han var så tung fanns det risk för att huvudet skulle separera från kroppen. Genom att hänvisa till 8:e tillägget i konstitutionen, som förbjuder grymma eller konstiga straff, överklagade han och en federal domare beslöt att stoppa avrättningen. Utan motivation att lösa sina viktproblem blev han ändå inte gammal. 2006 dog en 51 år gammal Mitchell Rupe av sjukdom i Walla Walla fängelset.

Detta är inte Mitchell Rupe

Brott och straff

Hur straffar man någon som torterar, sexuellt utnyttjar och slutligen mördar offret? Vilket straff önskar man den som mördar ens eget barn? Har i staten Washington är brottsoffrens ställning stark och det finns möjlighet till dödsstaff för vissa brott. Den senaste avrättningen var 2001 men på fredag är det dags igen för då ska Cal Brown avrättas för kidnappning och mord av 22-åriga Holly Washa. Han får friheten att välja mellan hängning eller giftinjektion. Eftersom han har inte valt något så då blir det giftinjektion. Överklaganden och nådansökningar pågår så det återstår att se om fredagen den 13:e blir en otursdag för Cal eller den mördade Hollys mamma.

Sedan 1904 har 109 män avrättats i staten Washington. Inga kvinnor.
· Vita - 65
· Svarta - 7
· Asiat - 2
· Latinamerikan - 2
· Eskimå - 1

Liftkort

Vi har varit och åkt skidor i Crystal Mountain. Det gör vi varje år, och varje år förundras vi över de otroligt gammalmodiga systemen för liftkort. Man kan bara köpa dagskort (om man inte lägger ut väldigt mycket pengar på ett säsongskort och så mycket åker vi inte) och det är dyrt. 60 dollar per dag kostar ett dagskort för en vuxen. Själva liftkortet är ett stort klistermärke som man viker dubbelt över en ståltrådsgrej som man fäster i blixtlåset på jackan. Jag och maken har en ring som vi fäster liftkortet i för ibland åker bara en av oss och då kanske man vill byta efter lunch (någon måste ju passa minsting). Vid liften står det sedan en person (eller flera om det är mycket folk) och kontrollerar liftkortet på varje skidåkare. Men backarna är fina, i år var snön fantastisk och liftköerna i stort sett obefintliga.

Bild från www.slackpacker.com