På väg hem från Whistler (eller en helt vanlig dag i den amerikanska tullen)

Vi hade en underbar helg i Whistler. Det snöade första dagen och sedan sken solen den andra. Vi åkte skidor, lekte i snön och åt god mat. De verkar vara nästan förberedda för OS i Whistler. I Vancouver och vid gränsen till USA är det däremot mer tveksamt om man kommer vara klara för att ta emot stora folkmängder.

Första delen av resan hem gick bra. Tills vi kom till Vancouver. Där var motorvägen slut och för att komma till södra Vancouver måste man åka genom downtown. Det gick långsamt och då var det ändå söndag eftermiddag. Hur det ser ut på fredagar vill jag inte tänka på (när vi åkte upp till Whistler åkte vi en annan väg). Efter att ha irrat runt i Vancouver ett tag kom vi till en ny motorväg och åkte till gränsen. Nästan framme stod det en skylt att det var 90 minuters väntetid, men bara 50 vid lastbilsöverfarten (där personbilar också är tillåtna). Vi tog såkart lastbilsöverfarten. Där var två köer, båda såg ut att gå lika fort (läs långsamt). Efter ett tag visade det sig att vår kö gick ungefär fem gånger så långsamt som den andra... vi bytte och upptäckte att den kön delades upp i fem mindre köer till fem olika passkontrollanter längre fram, medan den kön vi stått i först gick till en passkontrollant. Nåja, när vi väl bytt fil så gick det fort att komma fram för att visa passen.

Normalt får man några standardfrågor av passkontrollanten (eller immigration officer som det heter här). De brukar vara: Vad har du gjort i Kanada, hur länge var du där, vad har du köpt och för hur mycket, var i USA bor du, är alla barnen era osv osv. Följande utspelade sig när vi lämnade fram våra pass:

Passkontrollanten: Vad har ni gjort i Kanada?

Maken: Åkt skidor

Passkontrollanten: Det är otroligt vad många sorts nationaliteter det bor i USA. Man känner sig inte hemma i sitt eget land längre.

Maken: Hrm (ler lite osäkert).

Passkontrollanten: Det är bara latinos, indier och kineser överallt.

Maken: Jaaaaaa..... inte så många svenskar kanske. De flesta kom ju för hundra år sedan.....(ler fortfarande osäkert).

Passkontrollanten ler pyttelite och ger tillbaka passen: Ok, ni kan åka.

Han tittar in på barnen i baksätet och vinkar iväg oss.

Jag och maken är tysta i flera minuter innan vi tittar på varandra och undrar vad som hände egentligen....